En sak är att genomgå en graviditet och en förlossning, och att efterföljande återhämta sig efter en sådan omgång och fungera kroppsligt, och som mamma – elitsportutövare eller ej.
En annan sak är att göra det på ett ändamålsenligt sätt som inte bara är en här-och-nu-lösning men också blir en varaktig förändring av vanor och rörelsemönster.

I mitt senaste inlägg berättade jag om mina förhållandevis höga ambitioner att delta i en stor thaiboxningsturnering ett år efter min förlossning.

Om jag ska vara helt ärligt så var faktisk min önskan, innan jag hade fött, att delta i Danmarksmästerskapen i thaiboxning bara ett halvår efter förlossningen. Det kom jag dock snabbt underfund med att jag bara kunde glömma. Med en förlust av två liter blod i samband med födseln, så skulle det vara helt korkat att försöka. Och så var det också alla de andra besvären. Det kunde jag ju trots allt se själv.

Men en sak var säker, och det var att jag skulle börja fajtas igen. Jag hade visserligen blivit mamma, vilket var och är fullständigt underbart, men jag hade behov av att behålla min andra identitet som fajter.

Min utgångspunkt var att jag först och främst skulle få in rutinen i min vardag. Jag var rätt bra på att följa onlinekursen även om det klickade några gånger. Jag hade fått en bra vana att göra övningarna när vår son Ramon hade nattats, eller när min sambo höll på att natta honom.

Men några gånger var jag bara så utmattad att tanken på att ta fram mattan och lägga mig på golvet var oöverskådlig. Även om jag alltid hade (och har) det bra efter övningarna så försökte jag ge mig själv lov att slappna av när jag inte fick dem gjort. Man kan ju alltid hitta en orsak att banka sig själv i huvudet (det kan jag i alla fall), så det försökte jag undgå.

Löpning gick fint, och jag hade ingen tyngdkänsla eller inkontinens.

Men själva boxningsträningen hade ju inte ändrat sig. Så det hoppades rep, och särskilt hela styrketräningsdelen i slutet av träningen var en utmaning. Här kunde jag nämligen vara säker på att det ingick olika magövningar, planka, armhävningar osv. som ju kräver supermycket av kärnan på grund av det stora buktrycket.

Generellt är kutymen att alla gör som tränaren säger, och att alla följer med – om inte annat så bra man bara kan. Nu var min situation den att, jag kunde bara göra övningarna långsammare och i mitt eget tempo. Några av dem var jag helt enkelt tvungen att ändra eller byta ut. Innan graviditeten kunde jag följa med lika bra som männen, så den största mentala utmaningen var att inte få lov att göra det, även om jag i teorin skulle kunna det.

Att de andra ibland, med glimten i ögat, antydde att jag tog i lite för mycket, i förhållande till min förmåga, var egentligen bara roligt och ett litet skratt på min bekostnad. Det kunde jag (och kan fortfarande) absolut ta!

Utöver den sociala aspekten så kom jag också underfund med att jag blev utmanad fysisk trots att jag gjorde anpassade övningar. Utmattningen märktes inte i de stora muskelgrupperna, som när jag tidigare gjorde 20 armhävningar, 100 situps och 2 minuters planka. Istället kom den mer inifrån och till min överraskning blev jag fortfarande svettig.

När turneringen började närma sig blev jag tvungen att träna mer intensivt. Samtidigt hade jag också alla vardagens sysslor och en son som jag gärna ville vara tillsamman med. Det var ju helt nytt för mig, tidigare hade jag inför en match kunnat fokusera primärt på mig själv.

Min prioritet har utan tvivel hela tiden varit Ramon. Allt skulle anpassas efter honom och det gick egentligen rätt bra. Där det blev svårt var att hitta tid till att göra mina övningar. När jag var på thaiboxning skulle jag bara tänka på mig själv. Men så snart jag var hemma så skulle jag vara på. Det var en självklarhet i förhållande till Ramon, men min älskade Mikkel skulle ju trots allt också ha lite uppmärksamhet. Och så var det också de husliga sysslorna där jag nog hade undervärderat mängden smutstvätt.

Jag vann min första match på TKO i första omgången, det innebär att min motståndare gav upp, och därefter var jag i final.

Finalmatchen gick alla tre ronder (3 x 3 minuter), men jag vann säkert, och kunde därefter kalla mig guldvinnare till Nordic Open.

Jag hade nått mitt mål, och vad nu?
Vardagen fortsatte ju efteråt och jag ville fortfarande gå matcher. Jag blev erbjuden en professionell match i Estland i februari i år, och även om jag hade en paus för att återhämta mig så fortsatte tåget att rulla. För mig handlade det om att säga till mig själv att, även om jag framöver når de mål som jag sätter upp, så ska jag inte glömma betydelsen av den mer subtila träningen – alltså kärnan och bäckenbotten. För liksom alla andra muskler i kroppen så blir också den svag om den inte tränas.

Överordnat måste jag säga att, jag faktiskt inte vet om jag hade kommit tillbaka så snabbt till thaiboxning, som jag gjorde, om inte det hade varit för Elins onlinekurs, goda råd och vägledning(H3)

Jag hade säkert kommit tillbaka och troligtvis gått matcher. Men jag tänker också att jag hade blivit tvungen att bromsa upp. Det kunde till exempel vara eftersom mina delade magmuskler (rektusdiastas) plötsligt blivit markant större, för att min bäckenbotten helt enkelt inte ville vara stark nog till att stänga av för vattnet eller något annat.

Det är dock några saker som jag fortfarande ska arbeta vidare med i den eviga proces

sen att hålla kärnan och min bäckenbotten stark. Så snart jag börjar sträcka mina ben och det uppstår en hävstångseffekt så blir jag utmanad. Jag blir en aning mer instabil i bäckenet och så börjar jag mobilisera mina stora ytliga magmuskler för att fixera kärnan (bracing).

Hos mig ligger en stor del i det mentala och jag ska verkligen anstränga mig att påminna mig själv om att jag är stabil och stark. Här till sist så ska jag ju säga att, det har bara gått ett och ett halvt år sedan jag var gravid. Så jag har fortfarande gott om tid att läka min bindväv, som ju kan ta över två år att läka.

Personligen har jag en bullet journal där jag har gjort en veckoöversikt. På den finns det en punkt som heter ”Träning”. Här har ”Thaiträning” blå färg och ”Solheimträning” en ljusröd färg. När jag har gjort den ena eller den andra träningen så gör jag ett kryss. Det fungerar för mig och ger mig samtidigt en översikt som jag behöver.

Utöver det är det en påminnelse om att min kärna och bäckenbottenträning är minst lika viktigt som alla annan träning.