Genom åren har jag mött många kvinnor som redan har tränat utan att se resultatet på sina delade magmuskler (rektusdiastas).
En förstagångsmamma har skickat mig sin beskrivning av hennes förlopp hos SOLHEIM. Det är en skildring där hon med egna ord berättar en historia om att vilja göra det rätta efter en graviditet och få kroppen på plats igen. För att lite längre fram upptäcka att kroppen inte reagerar som den borde på träningen; att magen har ”sprungit in i väggen”.

"Utöver att min mage är läkt har jag fått en bättre kroppshållning och en starkare kärna än någonsin förr.

Jag hade en aktiv och okomplicerad graviditet, och började träna en vecka efter förlossningen. Jag hade tyvärr inte den nödvändiga kunskapen om vad en graviditet gör med kroppen, så jag tränade helt fel.

Två månader senare upptäckte jag att jag hade delade magmuskler (rektusdiastas). Jag blev chockerad och kände att jag hade förstört min kropp, och att den nu var trasig.

Till min stora lycka fick jag tag på Elin Solheim. Hon lugnade mig, och tog sig tid att förklara för mig. Jag började med hennes onlinekurs meddetsamma. Den har varit enkel att följa och härligt flexibel – och om det har varit något jag har undrat om så har Elin alltid varit där för att svara på frågor.

Hon är noggrann, närvarande och riktigt bra på att guida personligt och svara på frågor.

På hennes uppmaning skippade jag all annan träning i denna period. Jag har alltid varit mycket aktiv och jag tyckte att det var svårt att inte få träna andra saker. Hennes program var också utmanande, men på ett helt annat sätt än det jag var van till.

Efter mindre än ett halvt år, som jag har följt programmet, så har jag inte delade magmuskler (rektusdiastas) längre!

Och en bonus är att jag har blivit stark och fått en bättre kroppshållning.

Nu har jag så smått börjat återuppta annan träning, och här kan jag märka att jag är mer stabil än jag har varit tidigare.

Jag kan se att det var värt mödan och väntetiden. Jag ser det som den bästa investering jag kunde göra för min kropp. ”

• Vad hade jag gjort fel?
• Vad måste jag göra?
• Kan jag överhuvudtaget träna längre?
• Ska jag opereras?
• Är det en skada för livet?
• Kan jag utsätta kroppen för en graviditet igen?

Den här mamman hade blivit rädd för att göra fel. Och därför var de första 4–6 veckorna, med träning på en väldigt låg nivå, enormt viktiga.

Det var här som hon kunde återvinna en känsla av att kroppen svarade som den skulle, och att det trots allt var något som fungerade tillräckligt bra. Att det var något som svarade, och som vi kunde bygga vidare på.

Efter 4 veckor kunde hon lyfta ett ben i ryggliggande utan att magen fick en Toblerone-form, och efter träningen kunde hon märka en positiv känsla av styrka och kontakt med en kärna som arbetade.

Det kan skapa mycket inre oro och tvivel på om det man nu gör är bra nog. Speciellt när man inte längre får träna med målsättning att få svett på pannan, lyfta tungt och mycket, eller springa långt. Att fokusera på kvaliteten i rörelserna, snarare än intensitet och mängd belastning, är nytt för många och det utmanar hela vår uppfattning om vad träning är. Man vet ju att att man ska anstränga sig för att komma i form. Och när man samtidigt blir ombedd att ta det lugnt, kan det verka väldigt provocerande.

Kan det överhuvudtaget ge den starka kropp som man längtar efter, och drömmer om, när inte träningen lever upp till nutidens boot-camps och fysiska prestationer?

Ja, det kan det. Det är faktiskt en förutsättning, om du har delade magmuskler (rektusdiastas), för att din kropp på sikt ska kunna svara positivt på den tunga belastningen, eller på den långa löpturen.

För efter 1/2 år är hon nämligen inte färdig med att läka hela magen, även om den nu i stort sett uppför sig som tidigare. Det som mest av allt gör att hon märker framgången snabbt är att hon har fått bättre motoriska strategier, och att hon rör sig mer stabilt, och med den stabilitet magen behöver. Så även om hon ser resultat med sina delade magmuskler så är det fortsatt massor av läkning och styrka att hämta.

Den delen handlar om att fortsätta med träning där hon kan upprätthålla de bra belastningsprinciperna för kärnan.
Det är nämligen nu, och det kommande cirka 1,5 år som hennes bindvävceller i magens mittlinje återuppbygger styrkan i själva bindväven. Och för att kunna göra det måste cellerna få besked – varje dag – om vilken stabilitet och tension som krävs – bland annat genom den rörelse, och det muskelsamspel hon har lärt sig och använder.

Det vill säga, hon ska undgå träning där bindväven sträcks och utvidgas. Det kan vara träning som går för snabbt eller är för hård för att hon ska kunna röra sig stabilt, säkert och med magmuskler som gör sitt arbete tillsammans med resten av kärnan.

Väldigt viktiga!

Hon kan alltså inte nu, när de delade magmuskler (rektusdiastas) är borta, tillåta sig att sitta och hänga på svanskotan eller att göra alla lyft med böjd ländrygg. I så fall kommer hon i lugn och ro att försvaga det samspel som hon har arbetat så hårt för att uppnå.

• Det betyder att du fortsätter att skörda frukter av din insats under lång tid.
• Det betyder att det inte är övningar som fixar din diastas. Övningarna fixar hur du rör dig och belastar kroppen både i övningar och vardag.
• Det betyder på sikt att du får en kropp som tål rörelse och belastning igen, även om du har haft delade magmuskler (rektusdiastas).